.Skapa din egen lycka.

Helt slut i skallen. Lite för mycket av allt. Splittrad.  Just nu står jag med vardera fot på olika ställen och jag vet inte var jag ska lägga tyngden. Jag har två boenden med typ hälften av mina grejer på vardera ställe. Två jobb - jobbar i Borås, men ska snart även börja min brevidgång i Kungälv. Har två bilar som jag måste fixa en massa med. Lägg på att jag har skolan med 3-4 stora uppgifter att göra + att jag håller på att flytta. Pust.

När David fyllde år satt vi och åt en god middag i Hålta. Vi började prata om hur underbart det skulle vara att slippa pendla till varandra och kunna bo tillsammans. Jag började lite trevande med att säga att "till hösten så kanske det kan passa". David är så härlig, med världens leende säger han  ”Varför ska vi vänta?” Och ja, det är en väldigt bra fråga. Varför vänta, när det är vad vi båda längtar efter? Vi har bara känt varandra sen november, och enligt vissa borde man kanske vänta längre. Men varför egentligen? Vi gör inte det för någon annan.  Du som läser min blogg kan inte ha undgått hur djupt förälskad jag är i David, och jag känner att David är lika förälskad i mig.  Kärlek när det är såhär är en helt grym känsla som jag hoppas alla får uppleva.

Jag lade i högsta växeln och började söka jobb. Jag är nog sådan att när jag väl bestämt mig och vet vad jag vill, så kör jag på som tusan och vill helst att allt skulle vara klart redan igår.  Jag har nu fått ett sommarvikariat på Kungälvs sjukhus på en medicinavdelning. Jag har ansökt om tjänstledigt från mitt nuvarande jobb och släpps därifrån (tyvärr inte förrän) 1:a juli. Flytt blir 1:a juni, så de dagar jag jobbar i Borås så får jag pendla eller sova hos mina föräldrar. Jobbar ju trots allt nu bara 50% så det  ska gå. Har fått tag på en kille som ska hyra min lägenhet i andra hand till en början.

Vill bara att det ska bli sommar nu, längtar så! Känner att det inte finns något som håller mig kvar i Borås längre. Vad skulle det vara? Tror jag klarar mig utan jobbet som gjorde mig sjuk i vintras. Jag har inga nära vänner som bor här. Och jag tror faktiskt inte jag kommer sakna varken djurparken, Pinnochio-statyn eller Knalleland ;-)

Det allra finaste i den här historien utspelar sig vid mammas och pappas köksbord när jag är på besök hos dem. Jag berättar om mina och Davids planer att flytta ihop, och det slutar med att vi alla tre sitter och gråter glädjetårar. De är så underbart att de känner, precis som jag, att detta är helt rätt för mig och att David kommer göra mig så lycklig.

Dags att starta en ny episod i livet! Kom, kom underbara sommar!