Väggen
Följande skrev jag i onsdags. Orkar publicera först nu. Bli inte för orolig när du läser, just nu känns det lite bättre. Jag har trots allt de bästa av skyddsnät när jag väl faller...
Idag gick det inte längre. Varit hos David sen igår och skulle börja jobba ikväll igen. Ångesten när jag visste att klockan snart visade att det var dags att gå upp och åka hem och återgå till jobbet var fruktansvärd. Ställde om klockan ett par gånger och gömde mig under täcket. Tog mig ändå upp till slut. Åt en frukost som inte smakade någonting, tvingade mer eller mindre i mig det. Grät. Packade ihop. Tänker flera gånger att jag borde sjukskriva mig och stanna hemma. Man borde inte behöva känna såhär.
Tänkt tanken att jag kanske börjar bli deprimerad. Men egentligen är det väl inte en depression som är på gång, utan mer att jag är utarbetad och utbränd på jobbet. Det har varit mycket oroligheter på jobbet och personalbrist som stressat mig under en lång tid, och även om det blivit bättre så mår jag fortfarande dåligt över det. Även om det inte alltd är stressigt så mår jag fysiskt och psykiskt dåligt av att bara befinna mig där. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, många olika orsaker antar jag. De senaste veckorna på jobbet har bara betytt ren ångest för mig.
Allt i min kropp säger att jag inte borde åka, men jag måste ju. Det är mitt jobb. Jag tar mina kassar med kläder, går ut, skrapar bort isen från bilrutorna och sätter mig i bilen. Och störtgråter som aldrig förr. Hulkar. Tänker att jag borde ringa chefen och berätta hur jag mår. Att jag inte förmår komma. Känner att detta är min sista chans att stanna där jag känner mig trygg. Tittar på klockan och ser att jag börjar jobba om tre timmar och tänker att jag kan inte sjukanmäla mig så sent. Tänker på mina jobbarkompisar som säkert också mår dåligt. Säger till mig själv högt att jag är en jävla lipsill och att jag får rycka upp mig. Börjar köra bilen med tårarna fortfarande rinnande längs kinderna. Tänker att det inte är någon idé att känna efter, utan att bara göra.
Och så någonstans mellan Hålta och Ytterby så ringer David. Precis i rätt tid. Kände han på sig hur jag mådde? Han frågar vad jag gör och jag säger att jag är på väg hem. Han frågar hur jag mår och då är det kört. Börjar störtgråta igen och berättar hur jag mått på morgonen, hur allt bara känns som skit. Han säger att han aldrig hört mig må så dåligt, och att jag ska vända hem till Hålta igen och sjukanmäla mig. Det krävdes att han sa det för att jag skulle göra det, jag orkade inte ens ta det besultet själv trots att min kropp försökt säga det till mig hela morgonen. Jag stannar till vid en busshållplats och samlar krafter för att ringa jobbet. Chefen är på möte så jag är tvungen att ringa en kollega. Orkar inte förklara för henne vad som händer, säger bara att jag mår dåligt och behöver stanna hemma. Hon säger att hon hör det. Frågan är om hon hör att jag är ledsen, eller om mitt snörvlande bara låter som en vanlig förkylning.
Så var man där. Vid stupet. Väggen. Haft på känn ett bra tag nu att det inte var långt bort, men ändå är man så jäkla envis och kör på ändå. Tänker att det blir bättre. Men när man väl kört slut på sig själv så inser man ändå inte det. Men alla andra ser det. Och tur är väl det. Jag har fortfarande svårt att acceptera det, trots att jag inte har någon kraft alls, huvudet värker, magen värker, själen värker. Ändå finns det något i mig som säger: "Ryck upp dig, varför klarar inte du att gå till jobbet? Alla andra klarar ju det." Jag är ju en person som är stark. Varför händer detta mig?
När jag tittar tillbaka hur jag mått det senaste före jobbet, på jobbet, efter jobbet så inser jag hur sjukt det varit. Jag har knappt klarat av att gå upp ur sängen när jag vetat att jobbet väntat. Jag har gråtit på vägen till jobbet. Väl där har jag gått som en zombie, tappat min empati för patienterna, struntat i att äta för att jag inte längre bryr mig om att ta raster, haft huvudvärk, varit så yr så att det känns som hela golvet gungat, haft ont i magen, oroat mig till döds för om jag överhuvudtaget ska komma ifrån jobbet eller om jag ska behöva jobba dubbelpass, när jag väl blivit avlöst från mitt pass så har jag nästan sprungit därifrån, inte stannat en sekund längre än jag behövt. Väl hemma kommer ångesten igen.
Nu är det lördag och imorgon bitti åker jag iväg på skidsemster med mina föräldrar och min mosters familj. De bästa av de bästa. Bara min älskade David som fattas mig. Får se hur mycket jag orkar med att göra, men oavsett ska det bli skönt att byta miljö och försöka fundera hur jag ska ta mig vidare från det här. Just nu känner jag mest ilska. Ilska på mig själv att jag dragit det så långt och ilska över mitt arbete som har gjort mig sjuk av stress.
Idag gick det inte längre. Varit hos David sen igår och skulle börja jobba ikväll igen. Ångesten när jag visste att klockan snart visade att det var dags att gå upp och åka hem och återgå till jobbet var fruktansvärd. Ställde om klockan ett par gånger och gömde mig under täcket. Tog mig ändå upp till slut. Åt en frukost som inte smakade någonting, tvingade mer eller mindre i mig det. Grät. Packade ihop. Tänker flera gånger att jag borde sjukskriva mig och stanna hemma. Man borde inte behöva känna såhär.
Tänkt tanken att jag kanske börjar bli deprimerad. Men egentligen är det väl inte en depression som är på gång, utan mer att jag är utarbetad och utbränd på jobbet. Det har varit mycket oroligheter på jobbet och personalbrist som stressat mig under en lång tid, och även om det blivit bättre så mår jag fortfarande dåligt över det. Även om det inte alltd är stressigt så mår jag fysiskt och psykiskt dåligt av att bara befinna mig där. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, många olika orsaker antar jag. De senaste veckorna på jobbet har bara betytt ren ångest för mig.
Allt i min kropp säger att jag inte borde åka, men jag måste ju. Det är mitt jobb. Jag tar mina kassar med kläder, går ut, skrapar bort isen från bilrutorna och sätter mig i bilen. Och störtgråter som aldrig förr. Hulkar. Tänker att jag borde ringa chefen och berätta hur jag mår. Att jag inte förmår komma. Känner att detta är min sista chans att stanna där jag känner mig trygg. Tittar på klockan och ser att jag börjar jobba om tre timmar och tänker att jag kan inte sjukanmäla mig så sent. Tänker på mina jobbarkompisar som säkert också mår dåligt. Säger till mig själv högt att jag är en jävla lipsill och att jag får rycka upp mig. Börjar köra bilen med tårarna fortfarande rinnande längs kinderna. Tänker att det inte är någon idé att känna efter, utan att bara göra.
Och så någonstans mellan Hålta och Ytterby så ringer David. Precis i rätt tid. Kände han på sig hur jag mådde? Han frågar vad jag gör och jag säger att jag är på väg hem. Han frågar hur jag mår och då är det kört. Börjar störtgråta igen och berättar hur jag mått på morgonen, hur allt bara känns som skit. Han säger att han aldrig hört mig må så dåligt, och att jag ska vända hem till Hålta igen och sjukanmäla mig. Det krävdes att han sa det för att jag skulle göra det, jag orkade inte ens ta det besultet själv trots att min kropp försökt säga det till mig hela morgonen. Jag stannar till vid en busshållplats och samlar krafter för att ringa jobbet. Chefen är på möte så jag är tvungen att ringa en kollega. Orkar inte förklara för henne vad som händer, säger bara att jag mår dåligt och behöver stanna hemma. Hon säger att hon hör det. Frågan är om hon hör att jag är ledsen, eller om mitt snörvlande bara låter som en vanlig förkylning.
Så var man där. Vid stupet. Väggen. Haft på känn ett bra tag nu att det inte var långt bort, men ändå är man så jäkla envis och kör på ändå. Tänker att det blir bättre. Men när man väl kört slut på sig själv så inser man ändå inte det. Men alla andra ser det. Och tur är väl det. Jag har fortfarande svårt att acceptera det, trots att jag inte har någon kraft alls, huvudet värker, magen värker, själen värker. Ändå finns det något i mig som säger: "Ryck upp dig, varför klarar inte du att gå till jobbet? Alla andra klarar ju det." Jag är ju en person som är stark. Varför händer detta mig?
När jag tittar tillbaka hur jag mått det senaste före jobbet, på jobbet, efter jobbet så inser jag hur sjukt det varit. Jag har knappt klarat av att gå upp ur sängen när jag vetat att jobbet väntat. Jag har gråtit på vägen till jobbet. Väl där har jag gått som en zombie, tappat min empati för patienterna, struntat i att äta för att jag inte längre bryr mig om att ta raster, haft huvudvärk, varit så yr så att det känns som hela golvet gungat, haft ont i magen, oroat mig till döds för om jag överhuvudtaget ska komma ifrån jobbet eller om jag ska behöva jobba dubbelpass, när jag väl blivit avlöst från mitt pass så har jag nästan sprungit därifrån, inte stannat en sekund längre än jag behövt. Väl hemma kommer ångesten igen.
Nu är det lördag och imorgon bitti åker jag iväg på skidsemster med mina föräldrar och min mosters familj. De bästa av de bästa. Bara min älskade David som fattas mig. Får se hur mycket jag orkar med att göra, men oavsett ska det bli skönt att byta miljö och försöka fundera hur jag ska ta mig vidare från det här. Just nu känner jag mest ilska. Ilska på mig själv att jag dragit det så långt och ilska över mitt arbete som har gjort mig sjuk av stress.
Kommentarer
Postat av: Eva
Emma!
Det går faktiskt inte att rycka upp sig, när man har gått in i väggen eller är på god väg. Tro mig. Har varit i den sitsen och lärde mig därav att aldrig säga: Ryck upp dig!
Hade alltid vaknat och känt mig stark som bara den, men plötsligt blev allt för mycket! Gå inte på fälgen för länge. Håller tummarna för dig. Starkt att du ändå orkar blogga....
Eva
Trackback
