Avsked till Borås.
Över två månader sen jag skrev! Tiden rusar på så himla fort. Helt plötsligt var det sommar och mycket har hänt sen sist. Flytten har gått till Hålta och imorgon gör jag min allra sista jobbdag i Borås. Det är med blandade känslor jag byter arbetsplats, jag har börjat trivas riktigt bra igen efter min sjukskrivning och det har hänt mycket bra saker med avdelningen. Dessutom är det väl alltid en anspänning att byta arbete och komma till ett ställe där man inte alls har samma koll. Men på det stora hela så känner jag mig väldigt "färdig" med Borås sex år och fyra (!) lägenheter senare. Mina närmsta vänner vet att jag pratat om att jag vill flytta ut på landet igen, och äntligen har jag kommit dit! Dock kunde jag inte ens i min vildaste fantasi tro att jag skulle hamna i Hålta av alla ställen. Men jag tror inte det kan bli bättre än såhär. Det bästa är självklart att jag funnit min livs kärlek i David. Han gör mig till världens lyckligaste, och får mig att känna mig så oerhört älskad. Han är mer än jag någonsin har vågat hoppats på. Känns som jag funnit mitt paradis - både fysiskt och själsligt. <3
Kluven
Helt slut i skallen. Lite för mycket av allt. Splittrad. Just nu står jag med vardera fot på olika ställen och jag vet inte var jag ska lägga tyngden. Jag har två boenden med typ hälften av mina grejer på vardera ställe. Två jobb - jobbar i Borås, men ska snart även börja min brevidgång i Kungälv. Har två bilar som jag måste fixa en massa med. Lägg på att jag har skolan med 3-4 stora uppgifter att göra + att jag håller på att flytta. Pust.
Flyttplaner
När David fyllde år satt vi och åt en god middag i Hålta. Vi började prata om hur underbart det skulle vara att slippa pendla till varandra och kunna bo tillsammans. Jag började lite trevande med att säga att "till hösten så kanske det kan passa". David är så härlig, med världens leende säger han ”Varför ska vi vänta?” Och ja, det är en väldigt bra fråga. Varför vänta, när det är vad vi båda längtar efter? Vi har bara känt varandra sen november, och enligt vissa borde man kanske vänta längre. Men varför egentligen? Vi gör inte det för någon annan. Du som läser min blogg kan inte ha undgått hur djupt förälskad jag är i David, och jag känner att David är lika förälskad i mig. Kärlek när det är såhär är en helt grym känsla som jag hoppas alla får uppleva.
Jag lade i högsta växeln och började söka jobb. Jag är nog sådan att när jag väl bestämt mig och vet vad jag vill, så kör jag på som tusan och vill helst att allt skulle vara klart redan igår. Jag har nu fått ett sommarvikariat på Kungälvs sjukhus på en medicinavdelning. Jag har ansökt om tjänstledigt från mitt nuvarande jobb och släpps därifrån (tyvärr inte förrän) 1:a juli. Flytt blir 1:a juni, så de dagar jag jobbar i Borås så får jag pendla eller sova hos mina föräldrar. Jobbar ju trots allt nu bara 50% så det ska gå. Har fått tag på en kille som ska hyra min lägenhet i andra hand till en början.
Vill bara att det ska bli sommar nu, längtar så! Känner att det inte finns något som håller mig kvar i Borås längre. Vad skulle det vara? Tror jag klarar mig utan jobbet som gjorde mig sjuk i vintras. Jag har inga nära vänner som bor här. Och jag tror faktiskt inte jag kommer sakna varken djurparken, Pinnochio-statyn eller Knalleland ;-)
Det allra finaste i den här historien utspelar sig vid mammas och pappas köksbord när jag är på besök hos dem. Jag berättar om mina och Davids planer att flytta ihop, och det slutar med att vi alla tre sitter och gråter glädjetårar. De är så underbart att de känner, precis som jag, att detta är helt rätt för mig och att David kommer göra mig så lycklig.
Dags att starta en ny episod i livet! Kom, kom underbara sommar!
Älskade David
Älskade David.
Nu har det gått över fyra månader sen vi först träffades. Du rörde om alla mina föreställningar om vad kärlek är och lyfte det ett rejält steg. Jag har inte tvivlat en sekund på det vi har, det känns så självklart på något oförklarligt sätt. Det är såhär det ska kännas. Du är den jag sökt och längtat efter så länge, men som jag knappt vågat tro på. Jag älskar dig över allt annat, och jag kan ge upp i princip allt jag har om jag måste, bara jag får vara med dig. Du är mannen som jag vill lova att dela resten av mitt liv med. Jag älskar dig så.
Tillbaka.
Igår var jag tillbaka till jobbet igen för första gången på 1,5 månad. Tänk att tiden gått så fort ändå. Kändes faktiskt helt okej, hade en lugn start vilket var precis vad jag behövde. Känner att jag kunnat hämta krafter under den här tiden som jag varit hemma. Som tur är, enligt både läkaren och mig själv, så såg jag varningssignaler och satte stopp innan jag körde slut på mig totalt. Och det var nog det som gjorde att jag kunde repa mig så pass snabbt. I början kändes det helt nattsvart, och som om ingenting någonsin skulle bli bra. Stressen och pressen på mitt jobb gjorde att jag fick helt sjuka symtom, och jag fattade först inte vad det var som var fel på mig. Men jag känner mig mycket gladare och piggare nu, och hoppas att det ska hålla i sig! Dessutom har det skett en del förändringar på jobbet. Får hoppas att det inte bara är tillfälliga lösningar, utan att vi kan få en drägligare arbetssituation även på sikt. De senaste månaderna har chefen, fem sjuksköterskor och två undersköterskor varit sjukskrivna pga. stressymtom på vår avdelning. Det talar väl verkligen sitt tydliga språk... Det är absolut inte mig det är fel på!
Här stannar jag kvar
Mitt liv sedan sommaren. Bryta upp efter en tre år lång relation. Flytta hem till föräldrarna. Hitta lägenhet. Flytta. Bo ensam. Igen. Börja om. Hitta tillbaka till mig själv. Försöka förstå vad jag egentligen vill? Virra. Härja. Fundera. Dejta. Drömma. Festa. Ramla. Resa sig. Flirta. Dricka. Snubbla. Och mitt i allt fåneri hitta någon så genuin och kärleksfull att det inte gick att värja sig. Han som helt och fullt fick mitt hjärta. Jag föll, föll, föll, föll så hårt. Jag föll i världens mysigaste, tryggaste, finaste famn. Och här stannar jag kvar.
2011-02-22
Återhämtning
Sen sist jag skrev har det hänt en del. Jag har varit hos läkare och fått ett par veckors sjukskrivning från jobbet, men jag har valt att försöka fortsätta plugga. Det mesta känns tungt just nu, är nedstämd och min hjärna fungerar inte riktigt som den ska. Svårt att fokusera och koncentrera mig vilket inte gör skolarbetet lättare. Men vill inte ge upp skolan, då känns det inte som jag har någonting. Är arg och besviken på mitt arbete som har fått mig att må såhär dåligt. Bara tanken på att återgå till arbetet just nu känns fruktansvärt jobbig. Men just nu försöker jag ta en dag i taget och ta tillvara på de ljuspunkter som finns. Har bl a tagit upp min scrapbooking igen, som är väldigt avslappnande för mig och får mig att rensa hjärnan litegrann. Dessa kort har jag gjort i veckan:
Väggen
Idag gick det inte längre. Varit hos David sen igår och skulle börja jobba ikväll igen. Ångesten när jag visste att klockan snart visade att det var dags att gå upp och åka hem och återgå till jobbet var fruktansvärd. Ställde om klockan ett par gånger och gömde mig under täcket. Tog mig ändå upp till slut. Åt en frukost som inte smakade någonting, tvingade mer eller mindre i mig det. Grät. Packade ihop. Tänker flera gånger att jag borde sjukskriva mig och stanna hemma. Man borde inte behöva känna såhär.
Tänkt tanken att jag kanske börjar bli deprimerad. Men egentligen är det väl inte en depression som är på gång, utan mer att jag är utarbetad och utbränd på jobbet. Det har varit mycket oroligheter på jobbet och personalbrist som stressat mig under en lång tid, och även om det blivit bättre så mår jag fortfarande dåligt över det. Även om det inte alltd är stressigt så mår jag fysiskt och psykiskt dåligt av att bara befinna mig där. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, många olika orsaker antar jag. De senaste veckorna på jobbet har bara betytt ren ångest för mig.
Allt i min kropp säger att jag inte borde åka, men jag måste ju. Det är mitt jobb. Jag tar mina kassar med kläder, går ut, skrapar bort isen från bilrutorna och sätter mig i bilen. Och störtgråter som aldrig förr. Hulkar. Tänker att jag borde ringa chefen och berätta hur jag mår. Att jag inte förmår komma. Känner att detta är min sista chans att stanna där jag känner mig trygg. Tittar på klockan och ser att jag börjar jobba om tre timmar och tänker att jag kan inte sjukanmäla mig så sent. Tänker på mina jobbarkompisar som säkert också mår dåligt. Säger till mig själv högt att jag är en jävla lipsill och att jag får rycka upp mig. Börjar köra bilen med tårarna fortfarande rinnande längs kinderna. Tänker att det inte är någon idé att känna efter, utan att bara göra.
Och så någonstans mellan Hålta och Ytterby så ringer David. Precis i rätt tid. Kände han på sig hur jag mådde? Han frågar vad jag gör och jag säger att jag är på väg hem. Han frågar hur jag mår och då är det kört. Börjar störtgråta igen och berättar hur jag mått på morgonen, hur allt bara känns som skit. Han säger att han aldrig hört mig må så dåligt, och att jag ska vända hem till Hålta igen och sjukanmäla mig. Det krävdes att han sa det för att jag skulle göra det, jag orkade inte ens ta det besultet själv trots att min kropp försökt säga det till mig hela morgonen. Jag stannar till vid en busshållplats och samlar krafter för att ringa jobbet. Chefen är på möte så jag är tvungen att ringa en kollega. Orkar inte förklara för henne vad som händer, säger bara att jag mår dåligt och behöver stanna hemma. Hon säger att hon hör det. Frågan är om hon hör att jag är ledsen, eller om mitt snörvlande bara låter som en vanlig förkylning.
Så var man där. Vid stupet. Väggen. Haft på känn ett bra tag nu att det inte var långt bort, men ändå är man så jäkla envis och kör på ändå. Tänker att det blir bättre. Men när man väl kört slut på sig själv så inser man ändå inte det. Men alla andra ser det. Och tur är väl det. Jag har fortfarande svårt att acceptera det, trots att jag inte har någon kraft alls, huvudet värker, magen värker, själen värker. Ändå finns det något i mig som säger: "Ryck upp dig, varför klarar inte du att gå till jobbet? Alla andra klarar ju det." Jag är ju en person som är stark. Varför händer detta mig?
När jag tittar tillbaka hur jag mått det senaste före jobbet, på jobbet, efter jobbet så inser jag hur sjukt det varit. Jag har knappt klarat av att gå upp ur sängen när jag vetat att jobbet väntat. Jag har gråtit på vägen till jobbet. Väl där har jag gått som en zombie, tappat min empati för patienterna, struntat i att äta för att jag inte längre bryr mig om att ta raster, haft huvudvärk, varit så yr så att det känns som hela golvet gungat, haft ont i magen, oroat mig till döds för om jag överhuvudtaget ska komma ifrån jobbet eller om jag ska behöva jobba dubbelpass, när jag väl blivit avlöst från mitt pass så har jag nästan sprungit därifrån, inte stannat en sekund längre än jag behövt. Väl hemma kommer ångesten igen.
Nu är det lördag och imorgon bitti åker jag iväg på skidsemster med mina föräldrar och min mosters familj. De bästa av de bästa. Bara min älskade David som fattas mig. Får se hur mycket jag orkar med att göra, men oavsett ska det bli skönt att byta miljö och försöka fundera hur jag ska ta mig vidare från det här. Just nu känner jag mest ilska. Ilska på mig själv att jag dragit det så långt och ilska över mitt arbete som har gjort mig sjuk av stress.
Svängningar
Ibland undrar jag nästan om jag är på väg in i en depression. När vardagen kommer ikapp med allt vad jobb och skola heter så går luften ur mig totalt. Jag kan inte finna någon glädje alls i vad som är min vardag. Jobbet har varit så otroligt tufft och ansträngt under en längre tid, och när jag är där känner jag mig mer som en robotlik zombie än den empatiska sjuksköterska som jag vill och brukar vara. Detta påverkar min skolgång också, jag känner inte ett dugg engagemang och gör inte mer än jag absolut måste. Visserligen har jag läst i 1,5 år nu på halvfart, och musten börjar väl gå ur mig. Den enda tiden då jag verkligen känner mig lycklig är när jag får vara med min David. Det värsta är bara svängningarna där emellan. Från total lycka när jag är med honom till ner på botten när vardagen kommer igen. Man kan bli schizofren för mindre…
Saknar så det gör ont.
Idag känns allt extra tungt, jag kan inte riktigt svara på varför… Att ha sin älskade ca 10 mil bort är 10 mil för mycket, speciellt en sån här dag. Jag hade verkligen behövt hans närhet nu. Började gråta nyss efter att jag pratat en kort stund i telefon med honom. Förstår inte att det ska behöva vara så, när det är han som gör mig lyckligare än någonsin. Känslorna blir starka åt alla håll. När vi är tillsammans så känner jag mig oövervinnerlig, men när vi inte är tillsammans och saknaden är så fruktansvärt stor så känner jag mig så liten, så liten…
Ett nytt år
2011. Januari. Undrar vad som kommer hända detta år… David och jag pratade om det igår, att det är en jäkla tur att man inte vet i förväg vad som ska hända en, för då skulle man nog inte orka. Bägge två har haft ett minst sagt turbulent 2010. Vi hoppas på ett behagligare 2011…
Jag känner mig fruktansvärt trött just nu. Vintern känns hur lång som helst, jag har helt tappat studiemotivationen, jag förstår inte hur jag ska orka praktisera och jobba samtidigt under två månader under våren, jag stressar ihjäl mig på jobbet och vill inte vara kvar där. Det är tur att man har människor omkring en som man vet alltid finns där för en om man skulle falla…
Jag vet vad jag behöver göra för att må lite bättre i alla fall. Det är tur att man känner sig själv så pass väl. För mig är träning en jätteviktig del för mitt välmående, och jag har åsidosatt det alldeles för mycket den senaste månaden. Jag vet ju så väl att tränar jag regelbundet så mår jag mycket bättre och orkar mycket mer. Så Friskis & Svettis – här kommer jag! Dessutom håller jag utkik efter nytt jobb, har i dagarna skickat iväg två jobbansökningar. Håller tummarna…
Det finns inte ord tillräckligt stora...
I somras när jag gjorde slut med R så hade jag en tanke i huvudet: Jag vill göra allt som står i min makt för att hitta den där stora starka kärleken som övervinner allt. Jag var inte ens säker på om den fanns, men jag kände att jag inte ville fastna i ett förhållande som bara kändes okej och säkert och kanske gå miste om något större.
Visst hoppades och önskade man. Men jag trodde aldrig, aldrig att fyra månader senare så skulle jag stå där, och träffa mannen som hade allt det där och lite till. Allt som har hänt känns som en saga, alldeles för bra för att vara sann. David är verkligen för bra för att vara sann. Vi är för bra för att vara sant… Det är verkligen som pusselbitarna fallit på plats. Vi passar varandra precis. Vi har sagt att det nästan känns som vi funnit en kopia av oss själva. Tänk att hitta någon som har samma åsikter och samma syn på livet. Det känns så stort!
Tillsammans med David känns inget svårt. Jag känner att jag kan ge upp det mesta om det krävs, bara jag får vara med honom. Jag älskar honom och jag vill dela mitt liv honom. Det här är verkligen på riktigt och det finns ingenting inom mig som tvekar på det.
Det kanske verkar som jag använder alldeles för stora ord, men det är snarare tvärtom. Det finns inte ord tillräckligt stora för att förklara det som händer just nu.
Kärleksbubblan
Tiden har gått så himla fort det senaste, och det har nog sina orsaker… Har varit inne i en ”kärleksbubbla” den senaste månaden som jag varken vill eller kan ta mig ur. Det är galet hur bra det kan kännas med en person som man känt så kort tid. Men det är verkligen som om alla bitar faller på plats – jag visste inte ens att det var möjligt att känna såhär! David har tagit mig med storm och jag älskar varje sekund jag får dela med honom. Han har så otroligt många fina kvaliteter som jag värderar så högt: humor, omtänksamhet, generositet, är förstående, kärleksfull, mysig, positiv, driftig... Tänk att alla de egenskaperna ryms i en och samma person, det känns som jag vunnit högsta vinst!
God Jul på er alla. Själv ska jag nog sväva vidare i min bubbla ett tag till… Kommer nog knappt märka att det är jul! ;)
♥ Kärlek ♥
De senaste två veckorna har varit helt galna. Jag har blivit upp över öronen förälskad i världens finaste kille. Jag förstår knappt vad som hände, det var som om hela min värld vändes upp och ner på bara någon dag. Tror aldrig jag fallit så hårt och så snabbt för någon. Det är knappt att man vågar tro att det är sant, händer verkligen detta mig?! Sån här kärlek trodde jag bara fanns på film. Första veckan så glömde jag både att äta, sova och träna men ändå mådde jag hur bra som helst. Allting känns fortfarande helt uppochner, även om man landat litegrann i det. Jag tänker på honom hela tiden, räknar dagarna och timmarna tills jag får träffa honom igen. Hela jag bara bubblar av känslor, men det är så svårt att få ner det i ord! Jag är så otroligt lycklig över att jag fått chansen att träffa en så fin kille som jag passar så bra ihop med. För så är det verkligen – allt stämmer! Jag kanske skriver för mycket egentligen, jag vet att det inte finns några garantier för någonting även om det känns jättebra just nu. Men detta är mina känslor just nu och jag önskar av hela mitt hjärta att det är såhär det ska fortsätta kännas. Oavsett vad, så är detta bland de bästa veckorna jag någonsin upplevt.
