Svängningar

Ibland undrar jag nästan om jag är på väg in i en depression. När vardagen kommer ikapp med allt vad jobb och skola heter så går luften ur mig totalt. Jag kan inte finna någon glädje alls i vad som är min vardag. Jobbet har varit så otroligt tufft och ansträngt under en längre tid, och när jag är där känner jag mig mer som en robotlik zombie än den empatiska sjuksköterska som jag vill och brukar vara. Detta påverkar min skolgång också, jag känner inte ett dugg engagemang och gör inte mer än jag absolut måste. Visserligen har jag läst i 1,5 år nu på halvfart, och musten börjar väl gå ur mig. Den enda tiden då jag verkligen känner mig lycklig är när jag får vara med min David. Det värsta är bara svängningarna där emellan. Från total lycka när jag är med honom till ner på botten när vardagen kommer igen. Man kan bli schizofren för mindre…


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0